| 4 Kapitlet |
1 | Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
|
2 | Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
|
3 | Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
|
4 | dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
|
5 | Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
|
6 | Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
|
7 | Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
|
8 | Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
|
9 | för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
|
10 | Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
|
11 | Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
|
12 | Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
|
13 | När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
|
14 | då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
|
15 | En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
|
16 | Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
|
17 | »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
|
18 | Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
|
19 | huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
|
20 | när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
|
21 | Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
|