| 9 Kapitlet |
1 | Därefter tog Job till orda och sade:
|
2 | Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
|
3 | Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
|
4 | Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
|
5 | honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
|
6 | honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
|
7 | honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
|
8 | honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
|
9 | honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
|
10 | honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
|
11 | Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
|
12 | Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
|
13 | Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
|
14 | huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
|
15 | Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
|
16 | Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
|
17 | Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
|
18 | Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
|
19 | Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
|
20 | Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
|
21 | Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
|
22 | Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
|
23 | Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
|
24 | Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
|
25 | Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
|
26 | de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
|
27 | Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
|
28 | Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
|
29 | Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
|
30 | Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
|
31 | så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
|
32 | Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
|
33 | ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
|
34 | Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
|
35 | då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
|