21 Kapitlet

Därefter tog Job till orda och sade:

Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.

Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.

Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?

De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.

Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.

Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.

De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.

De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.

Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.

Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;

hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.

Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:

att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?

Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.

Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.