| 104 Kapitlet |
1 | Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
|
2 | Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
|
3 | du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
|
4 | Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
|
5 | Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
|
6 | Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
|
7 | Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
|
8 | Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
|
9 | En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
|
10 | Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
|
11 | De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
|
12 | Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
|
13 | Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
|
14 | Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
|
15 | och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
|
16 | HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
|
17 | fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
|
18 | Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
|
19 | Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
|
20 | Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
|
21 | de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
|
22 | Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
|
23 | Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
|
24 | Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
|
25 | Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
|
26 | Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
|
27 | Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
|
28 | Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
|
29 | Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
|
30 | Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
|
31 | HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
|
32 | han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
|
33 | Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
|
34 | Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
|
35 | Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
|