| 3 Kapitlet |
1 | Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
|
2 | Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
|
3 | Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
|
4 | Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
|
5 | Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
|
6 | I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
|
7 | Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
|
8 | Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
|
9 | Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
|
10 | En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
|
11 | Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
|
12 | Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
|
13 | Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
|
14 | Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
|
15 | Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
|
16 | Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
|
17 | Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
|
18 | Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
|
19 | Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
|
20 | Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
|
21 | Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
|
22 | HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
|
23 | Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
|
24 | HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
|
25 | HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
|
26 | Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
|
27 | Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
|
28 | Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
|
29 | Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
|
30 | Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
|
31 | Ty Herren förkastar icke för evig tid;
|
32 | utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
|
33 | Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
|
34 | Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
|
35 | att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
|
36 | att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
|
37 | Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
|
38 | Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
|
39 | Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
|
40 | Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
|
41 | Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
|
42 | Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
|
43 | Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
|
44 | Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
|
45 | Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
|
46 | Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
|
47 | Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
|
48 | Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
|
49 | Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
|
50 | till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
|
51 | Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
|
52 | Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
|
53 | De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
|
54 | Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
|
55 | Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
|
56 | Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
|
57 | Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
|
58 | Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
|
59 | Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
|
60 | Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
|
61 | Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
|
62 | Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
|
63 | Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
|
64 | Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
|
65 | Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
|
66 | Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.
|