| 5 Kapitlet |
1 | Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
|
2 | Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
|
3 | Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
|
4 | Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
|
5 | Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
|
6 | Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
|
7 | Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
|
8 | Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
|
9 | Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
|
10 | Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
|
11 | Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
|
12 | Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
|
13 | Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
|
14 | De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
|
15 | Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
|
16 | Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
|
17 | Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
|
18 | för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
|
19 | Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
|
20 | Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
|
21 | Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
|
22 | Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
|