2 Kapitlet

Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till personen.

Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en fattig man i smutsiga kläder,

och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga kläderna och sägen till honom: »Sitt du här på denna goda plats», men däremot sägen till den fattige: »Stå du där», eller: »Sätt dig därnere vid min fotapall» --

haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare som döma efter orätta grunder?

Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom?

I åter haven visat förakt för den fattige. Är det då icke de rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder inför domstolarna?

Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder?

Om I, såsom skriften bjuder, fullgören den konungsliga lagen: »Du skall älska din nästa såsom dig själv», då gören I visserligen väl.

Men om I haven anseende till personen, så begån I synd och bliven av lagen överbevisade om att vara överträdare.

Ty om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är han skyldig till allt.

Densamme som sade: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», han sade ju ock: »Du skall icke dräpa.» Om du nu visserligen icke begår äktenskapsbrott, men dräper, så är du dock en lagöverträdare.

Talen och handlen så, som det höves människor vilka skola dömas genom frihetens lag.

Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som icke har visat barmhärtighet; barmhärtighet åter kan frimodigt träda fram inför domen.

Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro, men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom?

Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och vore utan mat för dagen

och någon av eder då sade till denne: »Gå i frid, kläd dig varmt, och ät dig mätt» -- vartill gagnade detta, såframt han icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde?

Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig gärningar.

Nu torde någon säga: »Du har ju tro?» -- »Ja, och jag har också gärningar; visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom mina gärningar visa dig min tro.»

Du tror att Gud är en. Däri gör du rätt; också de onda andarna tro det och bäva.

Men vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan gärningar är till intet gagn!

Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han frambar sin son Isak på altaret?

Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av gärningarna blev tron fullkomnad,

och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev kallad »Guds vän».

I sen alltså att det är av gärningar som en människa bliver rättfärdig, och icke av tro allenast.

Och var det icke på samma sätt med skökan Rahab? Blev icke hon rättfärdig av gärningar, när hon tog emot sändebuden och sedan på en annan väg släppte ut dem?

Ja, såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan gärningar död.